Jag står vid busshållplatsen utanför mitt jobb och gråter.

Det är den första december 2013. Jag står vid busshållplatsen utanför mitt jobb och gråter. Inte tyst. Inte stillsamt. Jag skriker och hulkar med rödsprängda ögon och lungor som knappt kan andas. När bussen kommer går jag på, undviker chaffuörens frågande blick, sätter mig längst bak. Hyperventilerar och ringer mamma som måste lugna mig för att jag inte ska svimma. Bussen fylls med fler och fler människor, men ingen säger något. Jag sitter längst bak och gråter men alla tittar åt andra håll.
 
 
När jag kommer halvvägs in mot stan går jag av bussen. Orkar inte sitta kvar. Kan inte andas, måste få luft. Ringer mamma igen. Efter en stund hämtar Micke mig med bilen. Resten av den kvällen är en dimma. Resten av den veckan, resten av det året. Jag kan knappt äta, går inte till skolan. Gråter när första snön faller i mjuka flingor på vägen till minnesstunden i kyrkan. Gråter i någons famn en kväll på en skola. Överallt är det bilder på dig. Människor som jag inte känner skriver på din Facebooksida och Instagram fylls med bilder på dig, dig, dig.
 
 
Vi ordnar med ett minnesrum på vår skola, köper en bok och tänder ljus. Många kommer dit för att skriva. Många som inte ens känner dig. Vi skulle ge den boken till din familj, det ska vi fortfarande, men än så länge ligger den kvar i min skrivbordslåda. Jag kan inte förmå mig att lämna bort den, inte än.
 
Och jag kan inte förmå mig att slänga ett endaste blad från orkidén i mitt fönster som jag inbillar mig är du. Kan inte förmå mig att ta bort ditt nummer från min telefon. Kan inte förmå mig att förstå att du inte finns längre.
#1 / / Mami:

<3