Emma Ljungberg

 

Jag är nykär i min kamera. Känns fint! Tänk så många år det skulle ta för den där poletten att trilla ner alltså... Men nu känner jag äntligen att vi är kompisar på riktigt, ni vet såndär livslång vänskap som klarar allt. Men alltså, bortsett från kameran så är det inte så mycket som känns självklart för tillfället. Jag har haft en riktigt låg vecka och flera gånger blivit helt överrumplad av mina egna negativa tankar: vad kommer hända, är det här är bra, hur ska jag orka, är jag för si, är jag för så osv osv i en enda oändlighet.

 

Men ibland så kommer små uppåtpuffar som gör att allt känns lättare i den här fantastiska fina eländiga årstiden. Som när jag blev omringad av små fåglar när jag gick fotorunda för en skolgrej, eller när mitt lilla MF-team fick en jättefin kommentar på det grafiska material som vi hade utformat för ett event, eller när jag fick en kram mitt på dansgolvet av min bästis. Små saker. Stormiga känslor. Dramatiska blogginlägg...

 

Sovdags!